Robin Van Persies inre barn ville gå till Manchester United. Och så var det med det.
3 kaptener har med ett års mellanrum lämnat laget mitt hjärta klappar för, men alla avgångar har känts på olika sätt.
När William Gallas var lagkapten började jag lära känna Arsenal, och han var min första kapten. Den självsäkra Fransmannen med den raspiga rösten. En självklar ledargestalt. Han lämnar laget efter ännu en vinstlös säsong till de största rivalerna i ligan, Tottenham, bara en sådan sak. I efterhand fick reda på att Gallas haft en dålig attityd och inflytande på laget samt att föregående år var Kolo Toure i princip var tvungen att lämna för att tillfredsställa Gallas på backlinjen. Det hade förmodligen känts som ett hårt slag om det inte vore för den kapten som skulle ta över och förhoppningsvis leda laget till en titel.
Cesc Fabregas hade varit i klubben sen han var 16. Han var verkligen rätt person att ta över ansvaret, han av riktigt arsenal virke. Han var ung, han älskade klubben och hade Wenger som fadersfigur. Laget hade gått vidare alla antog att detta var Arsenals år. Det blev det inte. Av fler anledningar än brutna ben (och krossade hjärtan för den delen). För att hoppa över det mest sentimentala i vad som kom att bli en av de största förlusterna i min tid med Arsenal kan jag sammanfattade det i ett ord, en klubb, nej mer än en klubb, FC Barcelona.
När tillhörighet handlar om "DNA" (som blev ett ord vi Arsenal fans skulle lära oss att förstå skulle vara viktigare än allt annat) och inte om att stanna hos dem som behövde honom mest, älskat honom mest, utbildat till den fotbollspelare han är idag och ändå inte känner sig manad att leda det lag som gett honom förtroendet, det skulle komma att krossa en del av Arsenal som jag tror aldrig riktigt blev det samma, for better or for worse. Och det är alltid enklare att vara Arsenal supporter i Barcelona.
Kritikerna dömde ut Arsenal, flera av fansen dömde ut klubben, klubben valde en kapten som varit en av de mest skadebenägna spelarna hos Arsenal på flera år.
Robin Van Persie.
Trots att Arsenal hade en fruktansvärt start på säsongen avslutades den overkligt nog med en bättre placering än det tidigare mer hoppfulla året. Vår kapten gjorde flest mål i ligan, han gjorde mål när han ville, han blev årets spelare i Premier League. Vår kapten. Som fick en bra säsong äntligen, när han dessutom fick ansvaret att vara kapten, man var hur stolt som helst. Vad fint att tänka sig att en sådan talang som drabbats av så många skador kunde komma tillbaka och ge tillbaka till klubben vad vi väntat på i så många år. Nu skulle vår kapten spela sina sista säsonger i vår röd vita tröja och sedan hamna med bredvid legenderna runt Emirates.
Och så kom rykten. Och så kom uttlande. Och så kom budet. Och så slutar han vara en legend, trots att han spelar i en röd vit tröja, för det är inte vår tröja. Och han blev aldrig en legend, och det borde aldrig en kapten som lämnar på det sättet han gjorde bli.
När pengar lockar mer än tanken av att bli en legend (han har ju bara högst 3 år kvar!), någon vi hade kunnat minnas med värme, så sätter han på sig en av de största rivalernas tröja och lyssnar på något "inre barn".
Jag lyssnar på Tony Adams och hoppas att vår nye kapten, Thomas Vermaelen gör det samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar