Hope to hum: augusti 2012

onsdag 29 augusti 2012

Yada yada

This is England 86 och 88 kommer nu även bli 90. Mitt hjärtas lust och glädje!

tisdag 28 augusti 2012

Fans Forum

Något av det bästa med måndagar som Arsenal fan är Fans forum med Tom Watt och gäst.

Programmet går ut på att fans kan ringa in och säga sin åsikt om laget, matchen, värvningar och ställa frågor. Det som gör Fans forum så bra är att det så ärligt och personligt, det är inga professionella pressmeddelanden där man önskar en spelare lycka till när man egentligen önskar att han bröt benet. Och att det dessutom sänds på Arsenals egen hemsida och man låter Tom Watt peka in i skärmen när han öppet visar sitt missnöje över Van Persies sätt att lämna klubben. Det är befriande.

Gårdagens gäst var journalisten Amy Lawrence. Jag gillar verkligen Amy Lawrence, hon är riktigt kunnig och sitter inte där som någon "inkvoterad" representant för kvinnor utan som en expert i ämnet eftersom hon kan mycket och är skicklig på det hon gör.

Fotbollssfären behöver definitivt fler kvinnor som Amy som bryter uppfattningen om att män är mer kunniga än kvinnor inom fotboll. En kvinna som inte nödvändigtvis måste ha erfarenhet från att ha spelat fotboll, vilket ju faktiskt inte alla män behöver ha som sitter i expertpaneler.

Tom och Amy

Tråkigt nog ur ett jämställdhets perspektiv är det dock nästan bara män som ringer in, och ännu tråkigare är det att ingen ringer in med åsikter om Arsenals damlag, ett av de bästa i världen och mycket mer framgångsrika än herrarnas.

Men det är fortfarande ett fantastiskt bra program och Tom Watt är en en person beundrar mycket.

Jag önskar att jag kom på något fiffigt att säga och tänker ringa den dag jag dels känner att jag har något att föra fram och dels förlorat min löjliga oansenliga telefonskräck.

lördag 25 augusti 2012

Historik del 2

Något som gör mig fruktansvärt förbannad är boken "Lär dig snacka fotboll" av Cecilia Franck
.Jag vet knappt vart man ska börja, förlöjligandet och förenklandet av den sport jag älskar mest, eller hur kvinnor, vilket boken tydligen indikerar på riktas till, framställs som självklart okunniga, ointresserade eller fotbolls morsor.

Ett citat från baksidan är t.ex. "Tänker du på blöjor när du hör ordet libero?" - Nej varför skulle jag göra det? För att jag är kvinna och har koll på "viktigare" saker i livet än fotboll, som barnafödande och barn, jag är ju trots allt kvinna och det är min biologiska prio 1?

Jag är så fruktansvärt trött på upphöjandet av kvinnors okunskap kring fotboll, att det antingen klassas som något som är självklart, man är ju trots allt tjej med andra intressen, det är ju bara "11 män som jagar en boll, ge dem varsin!" - (nästa person som säger det orkar jag inte ens sucka till) eller att det klassas som något "sött" - "Älskling, det kan inte bli straff där, det är utanför straffområdet, men bra gissat gulliga, gulliga, gulliga, gulliga du."

Lär dig snacka fotboll är inte bara en bok som upprätthåller könsroller, det är även en sjukt ofeministiskt och bakåtsträvande och rent ut sagt en käftsmäll mot kvinnor som mig som har ett genuint intresse för fotboll. Människor som köper denna boken är förmodligen de människorna som frågar om jag har blivit "dittvingad till puben av mig pojkvän" eller om jag är och ser fotboll för att "hålla min pappa sällskap"

Man blir fråntagen sin egen agens och försimplas till att endast vara en "kvinna" istället för att självklart anses som en precis lika kunnig, om inte ännu mer, supporter.

Det är klart att inte ALLA är intresserade av fotboll, och det gäller både kvinnor och män, och dem behöver inte lära sig snacka fotboll, dem kan snacka om annat, för det gör det svårt för mig och andra fotbolls intresserade kvinnor att tas på allvar, speciellt med citat ur boken som backar upp detta: "För det viktiga är inte att förstå sig på spelet utan att kunna snacket. Då kommer man undan med det mesta."

Vilket också ger super idioten Arne Hegerfors vatten på sin förlegade manchovist piss kvarn:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13539522.ab

Jag hoppas att fördomarna kring att kvinnor är (självklart och förutfattat) mindre kunniga än män på fotboll, kommer dö ut, för det är sinnessjukt omodernt. Men tills dess får jag och bl a grymma http://www.ladyarse.com/ göra det vi kan.

fredag 24 augusti 2012

Victoria Concordia Crescit

Robin Van Persies inre barn ville gå till Manchester United. Och så var det med det.

3 kaptener har med ett års mellanrum lämnat laget mitt hjärta klappar för, men alla avgångar har känts på olika sätt.

När William Gallas var lagkapten började jag lära känna Arsenal, och han var min första kapten. Den självsäkra Fransmannen med den raspiga rösten. En självklar ledargestalt. Han lämnar laget efter ännu en vinstlös säsong till de största rivalerna i ligan, Tottenham, bara en sådan sak. I efterhand fick reda på att Gallas haft en dålig attityd och inflytande på laget samt att föregående år var Kolo Toure i princip var tvungen att lämna för att tillfredsställa Gallas på backlinjen. Det hade förmodligen känts som ett hårt slag om det inte vore för den kapten som skulle ta över och förhoppningsvis leda laget till en titel.

Cesc Fabregas hade varit i klubben sen han var 16. Han var verkligen rätt person att ta över ansvaret, han av riktigt arsenal virke. Han var ung, han älskade klubben och hade Wenger som fadersfigur. Laget hade gått vidare alla antog att detta var Arsenals år. Det blev det inte. Av fler anledningar än brutna ben (och krossade hjärtan för den delen). För att hoppa över det mest sentimentala i vad som kom att bli en av de största förlusterna i min tid med Arsenal kan jag sammanfattade det i ett ord, en klubb, nej mer än en klubb, FC Barcelona.

När tillhörighet handlar om "DNA" (som blev ett ord vi Arsenal fans skulle lära oss att förstå skulle vara viktigare än allt annat) och inte om att stanna hos dem som behövde honom mest, älskat honom mest, utbildat till den fotbollspelare han är idag och ändå inte känner sig manad att leda det lag som gett honom förtroendet, det skulle komma att krossa en del av Arsenal som jag tror aldrig riktigt blev det samma, for better or for worse. Och det är alltid enklare att vara Arsenal supporter i Barcelona.

Kritikerna dömde ut Arsenal, flera av fansen dömde ut klubben, klubben valde en kapten som varit en av de mest skadebenägna spelarna hos Arsenal på flera år.

Robin Van Persie.

Trots att Arsenal hade en fruktansvärt start på säsongen avslutades den overkligt nog med en bättre placering än det tidigare mer hoppfulla året. Vår kapten gjorde flest mål i ligan, han gjorde mål när han ville, han blev årets spelare i Premier League. Vår kapten. Som fick en bra säsong äntligen, när han dessutom fick ansvaret att vara kapten, man var hur stolt som helst. Vad fint att tänka sig att en sådan talang som drabbats av så många skador kunde komma tillbaka och ge tillbaka till klubben vad vi väntat på i så många år. Nu skulle vår kapten spela sina sista säsonger i vår röd vita tröja och sedan hamna med bredvid legenderna runt Emirates.

Och så kom rykten. Och så kom uttlande. Och så kom budet. Och så slutar han vara en legend, trots att han spelar i en röd vit tröja, för det är inte vår tröja. Och han blev aldrig en legend, och det borde aldrig en kapten som lämnar på det sättet han gjorde bli.

När pengar lockar mer än tanken av att bli en legend (han har ju bara högst 3 år kvar!), någon vi hade kunnat minnas med värme, så sätter han på sig en av de största rivalernas tröja och lyssnar på något "inre barn".

Jag lyssnar på Tony Adams och hoppas att vår nye kapten, Thomas Vermaelen gör det samma.

torsdag 23 augusti 2012

Historik del 1

Var och såg när Nour el Refai hade någon slags interagerande föreläsning på internationella kvinnodagen på konserthuset.

Nour är bra på att säga sanningar utan att vara ursäktande och är dessutom rolig och känns genuin, men, och varför behöver det komma ett men alltid när man är så nära på att vara nöjd, jag håller inte med henne om allt hon säger.

Håller med om vikten av systerskap osv eftersom kvinnor har gemensamt att vi lever under ett förtryck aka patriarkat, men när det kommer till att fortsätta dela upp oss i kön och avsikten inte längre är att redovisa att det finns helt sinnessjuka fördelningar, synsätt, och fördelar med att vara man i samhället, slutar jag oftast hålla med.

Tillexempel pratade hon om ett förslag om att kvinnor borde ha ett eget ställe, mansfritt, att gå till när man vill dricka och dansa, där män inte kan tafsa, vilket ju förstås är helt sjukt att man ska behöva utstå, men då tänker jag: vi kan ju inte bara ge bort ställen sådär, vi har rätt att vara precis överallt.

Kände direkt att jag har svårt att se mig på ett sådant uteställe. Jag umgås ju hellre en person, vilket kön som helst, som är feminist och inte helt dum i huvudet, på en pub än kvinnor som jag (kanske) inte har något annat gemensamt med än att vi har samma kön. Jag tänker inte vara en kvinna som hänsynslöst favoriserar och upplyfter andra kvinnor bara för att patriarkatet skiter i det, jag vill lyfta upp personer som gör bra saker, oavsett kön. Kvinnor kan ju faktiskt också vara svin, vi är inte det "godare könet" bara för att samhället långsamt puttar oss in i ett fack där man ska vara alla (ja oftast män) till lags.

För är inte det hela grejen med feminism? Att uppmärksamma att vi är ju alla människor och att det därför är helt sjukt att vi döms på förhand pga våra könsorgan, och det är DET man måste fatta?

Att fortsätta dela upp oss är leder inte till något integrerande, det utesluter och gör att hela denna process som heter jämställdhet, går långsammare.

Med detta sagt var Nour ändå fantastiskt bra och jag hoppas jag får se mer av henne i framtiden.